Denna dagen har bestått av jobb, första perioden av en hockeymatch och mys med tjejkompisar. Jag är blir alltid lika glad när jag får komma till jobbet. Helt ärligt har jag ett av världens tråkigaste jobb men mina kollegor är helt otroligt underbara, allihop på sitt sätt. Ler alltid när jag kommer dit, är där och åker hem. Helt underbar känsla och det går inte att beskriva för någon som inte upplevt stämningen. 

 

Jag och Rebecca åkte till Kållereds ishall för att kolla matchen mellan Mölndal och Kållered. Den började otroligt segt så vi gick efter första perioden och åkte hem till mig dit Sara, Emma och Ebba kom. Jag kommer inte ihåg senast jag skrattade så mycket! 

Det som är så underbart med dessa vänner är att vi alltid kan vara oss själva, vi kan i princip säga vad vi vill till varandra och vi förstår att det sägs med kärlek. Jag är så glad att jag har dessa tjejer i mitt liv! Ni är helt underbara och jag kan inte beskriva i ord hur mycket ni betyder för mig! 

 

Kan lugnt säga att vänskapskretsen rensats nu under denna hösten och det känns extremt skönt. Inga energibovar kvar utan bara energikällor. Tack livet för att du börjar gå uppför! 

Ibland förstår jag mig inte på vissa människor. I ena stunden är man bästa vänner och i andra är man fiender. Vänskap som rinner ut i sanden, vänskap som inte vårdas och leder till hat och vänskap som varar oavsett vad som händer. 

 

Det sägs att man genom att bli ovänner tillsist får starkare vänskapsband. Av erfarenhet har jag lärt mig att det är ytterst sällan det händer. Det finns några få vänskapsrelationer som klarar sig igenom allt, men majoriteten av dom försvinner efter bara ett bråk. Varför är det så? 

 

Vissa människor borde helt ärligt inte få kalla någon sin vän. Då dessa människor inte vet hur man behandlar sina vänner. Kvalitet före kvantivet, eller kvantitet före kvalitet? Jag vet vad jag tycker, tänker och står för i alla fall. Men vissa människor har extremt svårt att se utan för ramarna. Varför kan inte alla människor bara lära sig att bry sig om varandra och sluta vara så extremt egoistiska? 

 

Dubbelmoral, det kan nog vara det värsta som finns. Säga en sak men sedan göra raka motsatsen. Tala om rätt och fel när man själv inte har någon moral eller något samvete alls. Vem gav dessa människor tillåtelse att yttra sig när dom inte ens kan stå för sina åsikter och handlingar?

 

Det gäller att rensa i sitt liv och behålla det som verkligen betyder något. Allt och alla som ger dig dålig energi ska sorteras bort och läggas på hyllan som ett minne istället för en verklighet. Livet är för kort för att ödsla energi. Spara alla positiva energikällor och gör livet värt att leva!

 

Nej du måste finnas du måste
jag lever mitt liv genom dig
utan dig är jag en spillra på
ett mörkt och stormigt hav

Snälla, kan ni inte hålla ihop? Jag behöver er, alla tillsammans. Inget kommer någonsin bli sig likt igen. 

Helt ärligt, vad händer med världen? Den senaste perioden har jag med jämna mellanrum mått förjävligt men har haft turen med mig att ha världens underbaraste vänner runt omkring mig som fått mig att må bra igen. När jag sen väl kommer på fötter och mår bättre än någonsin så kommer kaoset igen...

 

Denna gången är det mina vänner som mår dåligt, inte en vän utan nästan alla. Vad ska man göra? Hur ska man bete sig för att hjälpa? Jag vill så gärna kunna hjälpa dom alla men det är svårt att hjälpa när man inte vet vad det är som är fel. Jag tror inte någon någonsin kommer fatta vad det är som är fel, för det är massa småsaker som växer upp till något stort. Varför då? Jo för att vi alla är tjejer, och tjejer kan inte prata ut om saker. 

 

Vi tjejer är experter på att snacka skit och sticka knivar i varandras ryggar. Men när det väl kommer till att prata ut med personen i fråga så vet man inte vad man vågar säga och inte för att inte starta världens bråk. Men det är just detta skitsnacket som startar bråken, inte ärligheten. 

 

Problemet är också att många tjejer är så envisa och stolta att de inte kan erkänna sina egna misstag, det är också en sak som leder till att allting förvärras. 

 

Jag fick här om dagen höra att om man varit vän med någon i 7 år kan man vara säker på att den vänskapen kommer vara för evigt. Kan det verkligen stämma? Så som situationen ser ut nu så börjar jag tro på det mer och mer, efter 7 år kan man vara säker på att man känner sin vän, innan dess, så känner man nog bara en del. Sorgligt men sant. 

 

Om någon av mina vänner läser detta så vill jag säga er att jag alltid finns här för er, nya som gamla. Jag älskar er av hela mitt hjärta oavsett hur många eller få bråk vi har haft, hur mycket eller lite vi kommit överrens och allt sånt. En vänskap utan bråk är ingen riktig vänskap. 

 

 

Jag är sjukt stolt över mig själv. På tre dagar har jag fått gjort så sjukt mycket. Jag är nu helt klar med mitt projektarbete. Har alltså gjort min slutprodukt, slutrapport och en skriftlig utvärdering. Imorgon ska jag lämna in det och deadline är på torsdag. Jag är alltså ute i god tid! 

 

Det är dock blandade känslor inför inlämningen av projektarbetet. Det känns så sjukt skönt att bli av med det! Men samtidigt känns det som om jag borde jobba på det mer. Menmen, vi får se vad resultatet blir! mm

Jag har aldrig känt mig så tom inombords som jag har idag. Det har bokstavligen gjort ont inom mig så att det känts som om mitt hjärta ska spricka. Den värsta känslan som finns har uppstått inom mig. Den har funnits där innan, men den har aldrig varit såhär stor. Känslan då man sårat någon som betytt världen för en den senaste tiden. 

 

I mitt fall handlar detta om två personer. Två personer som stått mig väldigt nära den senaste tiden. Två personer som jag litat på. Två personer som litat på mig. Jag har sårat dom båda två. Jag har inte funnits där när dom behövt mig, speciellt en av dom. Jag har sagt och gjort saker jag inte borde. Saker som jag ångrar så extremt. 

 

Jag kan inte beskriva i verken ord eller handlingar hur mycket dom här två personerna betyder för mig! Det är två faktastiska människor som jag fått att må dåligt. Jag förstår inte ens hur det här har kunnat ske. Hur kan jag låta två personer som betyder så mycket, må dåligt utan att jag reagerar? Hur kan jag bidra till att dom mår som dom gör? Två personer som jag annars ser med varsitt leende på läpparna, dag ut och dag in. Två otroligt starka individer som klarar av att ta så sjukt mycket skit men ändå står på benen? Hur kan jag vara så blind att jag inte ser vad som pågår?

 

Jag finner inte ord för hur chockad jag är över mitt eget beteende. Jag är djupt besviken på mig själv för hur jag agerat. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka allting jag sagt och få allting jag gjort, ogjort. Men tyvärr fungerar livet inte så. 

 

Det enda jag kan göra nu är att blotta mina känslor och rikta ett innerligt FÖRLÅT till er! Jag är beredd att offra allt för er! För vänskap måste vårdas för att den inte ska rinna ut i sanden. Och om den här vänskapen rinner ut i sanden, då kommer det inte finnas mycket kvar av mig!