Ibland förstår jag mig inte på vissa människor. I ena stunden är man bästa vänner och i andra är man fiender. Vänskap som rinner ut i sanden, vänskap som inte vårdas och leder till hat och vänskap som varar oavsett vad som händer. 

 

Det sägs att man genom att bli ovänner tillsist får starkare vänskapsband. Av erfarenhet har jag lärt mig att det är ytterst sällan det händer. Det finns några få vänskapsrelationer som klarar sig igenom allt, men majoriteten av dom försvinner efter bara ett bråk. Varför är det så? 

 

Vissa människor borde helt ärligt inte få kalla någon sin vän. Då dessa människor inte vet hur man behandlar sina vänner. Kvalitet före kvantivet, eller kvantitet före kvalitet? Jag vet vad jag tycker, tänker och står för i alla fall. Men vissa människor har extremt svårt att se utan för ramarna. Varför kan inte alla människor bara lära sig att bry sig om varandra och sluta vara så extremt egoistiska? 

 

Dubbelmoral, det kan nog vara det värsta som finns. Säga en sak men sedan göra raka motsatsen. Tala om rätt och fel när man själv inte har någon moral eller något samvete alls. Vem gav dessa människor tillåtelse att yttra sig när dom inte ens kan stå för sina åsikter och handlingar?

 

Det gäller att rensa i sitt liv och behålla det som verkligen betyder något. Allt och alla som ger dig dålig energi ska sorteras bort och läggas på hyllan som ett minne istället för en verklighet. Livet är för kort för att ödsla energi. Spara alla positiva energikällor och gör livet värt att leva!